WEB_NOJE
Foto: Claudio Bresciani/TT

Lindberg om 2026: ”Värdefullt för Sverige då det medför så mycket”

Den tidigare simhoppsstjärnan Anna Lindberg, som tävlat i inte mindre än fem Olympiska spel, är en av de senare ambassadörerna som vi gladeligen kunnat presentera till ”2026”.

I det här samtalet kan ni läsa om hennes tankar kring hur det var att som 14-åring göra sitt första OS, hur man lär sig att leva med höga förväntningar, vad hon har för sig efter proffskarriären och hur hennes tankar går kring ett vinter-OS och Paralympics i Sverige.

– Det är jättekul och att svara ja när man får förfrågan att vara ambassadör är för mig en självklarhet. Om jag kan bidra så gör jag gärna det, säger Anna Lindberg.

Det har nu gått sju år sedan Anna Lindberg avslutade sin karriär som professionell simhoppare.

Under karriären hade hon inget arbete med ”vanliga” kontorstider och när hon berättar vad hon gör i dag, säger hon att det är något hon har hållit sig borta ifrån även under åren efter proffskarriären.

– Jag driver tre olika bolag med väldigt olika inriktning. I ett bolag som hängt med sedan jag var aktiv gör jag lite av varje. Där håller jag lite föredrag, jag har haft lite simhoppsuppdrag, lite TV-inspelningar.

– I ett annat bolag driver jag ledarskapsutbildningar tillsammans med en tjej och sedan i ett tredje bolag gör jag en badkollektion. Det är roligt och det är lite som idrottslivet där det händer lite hela tiden och inte är ett ”åtta till fem-jobb”, vilket jag gillar.

Hur var tiden när du valde att avsluta simhoppskarriären och gå över till att arbeta med andra saker?
– Det gick förvånansvärt bra, även om det krävs ganska mycket av en själv om man ska kunna gå ur det ena och in i något nytt. Det krävs att man vågar kasta sig ut i något som man inte kan så mycket om.

– Det jag har fått hjälp att förstå är hur värdefull idrottskarriären har varit i att lära sig vissa saker som är värdefulla inom vilken typ av verksamhet som helst. Sedan är man förstås ödmjuk också i att det finns mycket som man inte kan och som man inte fått med sig från idrotten.

– Men kan man ta vara på det man lärde sig och kombinera det med att vara nyfiken till att lära sig något nytt. Då tror jag att man hittat den optimala kombinationen.

Att det blev simhopp från första början för Anna Lindberg är inte särskilt förvånande. Annas mamma, Ulrika Knape, har nämligen vunnit ett OS-guld (München, 1972) i samma gren samt två silver (München 1972 och Montreal 1976).

– Det var så naturligt för mig och min bror att vara i simhallen eftersom att mina förälder var tränare. Men sedan har jag hållit på med andra idrotter också samt spelat lite instrument, så det var inte så att simhopp var enda alternativet. Men sedan var det simhoppningen som gick bäst och då blir det lätt så att det är roligast, det man är bra på.

Anna var bara 14 år gammal när hon tävlade i sitt första OS, i Atlanta 1996. Hon berättar att det är en av de vanligaste frågorna hon får än i dag, hur det var att ”vara ett barn” under ett Olympiskt spel.

– Ja, jag får den frågan ganska ofta och det är svårt att minnas tillbaks. Jag var tolv år när jag var med i min första internationella seniortävling och 14 under mitt första OS i Atlanta.

– Det är ganska svårt för jag var så ung att jag inte minns så mycket. Det var stort och häftigt, men jag var nog för ung för att förstå hur stort det faktiskt är med OS, något som var till min fördel. Jag gjorde bara min grej, hade roligt och tänkte att det var som vilken tävling som helst.

Anna med mamma Ulrika Knape och pappa Mats Lindberg, Atlanta 1996.
Foto: Jack Mikrut /TT

Hur tidigt startade din elitsatsning?
– Den borde uppenbarligen startat rätt tidigt eftersom att jag var så pass ung. Men jag uppfattade det inte så, att det var någon elitsatsning. Jag gillade att träna och hade bara roligt.

– Samtidigt är det en debatt i dag, där elitsatsning fått en lite negativ klang. En elitsatsning kan vara det roligaste man kan göra för det bidrar till så mycket.

Anna berättar att hon inte kände någon press på sig att prestera under sitt första OS, men att den känslan dök upp redan till hennes andra OS fyra år senare i Sydney, år 2000.

– Jag fick känna på det ganska tidigt. Omgivningen tänker alltid att man ska prestera bättre och bättre resultatmässigt. Därför förväntade sig folk att jag skulle bli bättre än åtta, som jag blev i Atlanta.

– Den är ganska svårt att matcha och då hade jag även med mig förståelsen för hur tufft det är att prestera i ett OS. Dessutom hade jag varit fyra på VM mellan spelen där också, så där var jag medveten om att det började pratas om OS-medaljchanser.

Anna får frågan om hon bär på några särskilda OS-minnen som hon minns extra starkt. Hon berättar att det skiljer mycket från hennes första till hennes sista OS, vad hon tagit med sig därifrån.

– Jag minns väldigt olika saker. Som nu när vi pratar om det kommer jag att tänka på att vi delade lägenhet med badminton-tjejerna som gjorde en massa juicer med juicemaskin.

– När man är barn fokuserar man på annat än när man är vuxen, så det är lika olika typer av minnen som fastnat. Jag minns också invigningen för att jag tyckte att vi hade så himla fula kläder, säger Anna och skrattar.

Mot slutet av samtalet talar vi om hennes senaste roll: Den som ambassadör för Stockholm Åre 2026 och Sveriges OS- och Paralympics-ansökan.

– Det är jättekul och att svara ja när jag fick förfrågan att vara ambassadör var för mig en självklarhet

– Jag tycker att OS är fantastiskt och har ganska mycket erfarenhet, samtidigt som jag är med i de aktivas kommitté i SOK. Så om jag kan bidra till Sveriges ansökan så gör jag väldigt gärna det.

Varför vill du se att Sverige får stå som värd 2026?
– Jag tror att det skulle vara väldigt värdefullt för Sverige då det medför så mycket. Jag förstår tanken många har att det kostar så mycket pengar. Men som det ser ut nu är det ett annat läge när man ansöker om OS, där man tittar mycket på hållbarhet och att använda arenor som redan finns. Då finns det ett annat läge i det, att det inte ska få en massa negativa konsekvenser och tittar du samtidigt på den publicitet som ett land får med ett OS så är den ovärderlig.

Hur avundsjuk är man på de yngre aktiva som kan ha chansen att få tävla i ett OS eller Paralympics i Sverige?
– När jag var aktiv hade det varit världens grej att få göra det på hemmaplan. Det unnar man verkligen svenska idrottare att få vara med om. Det skulle vara så häftigt och jag tror att vi har goda chanser att vinna omröstningen, avslutar Anna Lindberg.

Den 24 juni i Lausanne, Schweiz, hålls den avgörande omröstningen om det blir Sverige eller Italien som får stå som värd för vinter-OS och Paralympics 2026.

SOK använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt av webbplatsen. Genom att fortsätta accepterar du att cookies används. Läs mer här.