Alshammar ambassadör för 2026: ”Ett gemensamt mål som nation”

Therese Alshammar är en av Sveriges mest framgångsrika simmare genom tiderna – och nu en av ambassadörerna till ”2026”. Här berättar hon om sitt liv som mamma, om karriärens OS-minnen, om varför hon aldrig brytt sig om medaljer och varför hon tycker att Sverige ska arrangera vinter-OS och Paralympics.

– Folkhälsan måste upp och alla måste vara medvetna om hur vi rör oss och jag tror att ett engagemang kan födas genom att arrangera ett OS och Paralympics tillsammans, säger hon.

Vi träffar Therese inne på ett café på Östermalm i Stockholm. Hon är lite trött och berättar att det varit en lång dag, sådana som det ofta blir numera då träning och hennes tid i vattnet får läggas på tidiga morgnar innan resten av familjen har vaknat.

Vårt samtal inleds med att prata lite om vad Therese gör nuförtiden, när hon inte längre ”bor” i simbassängen som under hennes aktiva karriär. Och vi kan snabbt konstatera att simningen fortsatt förstås har en viktig del i hennes liv.

– Jag har en ettåring, så jag är mest mamma. Men jag har också några projekt på gång och framför allt gillar jag att uppmärksamma simning och simkunnighet. Vi gjorde en app som är gratis, som handlar om att lära sitt barn att flyta. Det är en app med tolv steg via videos som jag har filmat med min son som visar hur man kan göra sig bekväm i vattenmiljö.

– Jag jobbar också med att försöka uppmärksamma simning överlag och få folk att förstå att man måste öva sina barn. För mig som har barn och som älskar att simma känns det väldigt naturligt, men det är inte så självklart generellt att man går och simmar med sina barn så ofta som man behöver.

Tycker du att man lär sig simma försent i skolan i dag?
– Det är väldigt individuellt för skolorna, för kommunerna tar beslut om vad som är ”okej”. Man har simskoleprov där man ska kunna simma 200 meter och oftast ligger det i klass sex. Och går du i sexan och inte kan simma är det väldigt illa.

– Man har ett första prov i ettan. Men de flesta kommuner i Stockholm rättar sig efter att om du kan simma när du går i ettan, har du ingen simundervisning, utan får endast den om du inte kan simma då det är en resursfråga.

Vi pratar sedan om Therese egen simning. Hon berättar att hon förstås inte simmar lika mycket nu som när hon var aktiv och fortfarande tävlade, men att hon aldrig skulle sluta helt då det är något hon verkligen älskar.

– I morse simmade jag. Men annars så… min kille jobbar som timtränare fortfarande och vi är på badet några gånger i veckan. Men om jag ska simma själv får jag gå upp innan familjen går upp och åka jättetidigt, vilket jag gör ett par gånger i veckan. Det är jag jättenöjd med, då jag tycker att det är riktigt tufft att komma i väg till träningen nu när jag också gör det ”bara” för att må bra och inte för att vara i fysisk toppform.

Berätta om hur det var när du slutade…
– Jag slutade ganska tvärt. Dels för att jag hade andra prioriteringar i livet då man får barn, men också för att jag hade skador och speciellt ont i min rygg. Då trappade jag faktiskt inte ner utan jag lade av tvärt då jag hade problem att böja ryggen.

– Jag slutade för att jag hade så ont i kroppen. Men anledningen till att jag simmade så länge och fortsätter att göra det även nu är för att jag älskar simning. Därför tycker jag att det är kul att dela med mig av den glädjen och kärleken till sporten som jag har till andra och försöka få dem att förstå den här magiska världen som finns i och under vattnet.

Var det jobbigt att lägga av?
– Det blev förstås en saknad och sorg, då jag hade levt i något så länge som jag älskade att göra. Men samtidigt är jag jättetacksam för det jag får uppleva nu också. Insatsen är samtidigt väldigt stor då man lätt blir enkelspårig när man är elitidrottare. Det är det som är nackdelen, att man blir extremt fokuserad på att bara göra sådant som gynnar ens idrott.

Vi pratar sedan om hur allting började och Therese berättar att hennes framgångsrika och simmande mamma var en stor inspiration till hennes egen satsning.

– Jag växte upp med en mamma som hade varit med och simmat OS-final, det gjorde ju att jag tyckte att det skulle vara självklart och en möjlighet för mig att bli lika bra eller bättre. Det är jättesvårt att bli något som ingen annan har varit före dig, men det är otroligt mycket lättare att försöka kopiera någon annan. Har någon bara gjort något före, kanske nått en drömgräns, kommer tio personer efter att försöka göra detsamma, fast ännu bättre.

– Det här är förresten en filosofisk diskussion som jag har ganska ofta hemma, för jag tänker på hur mycket man ska pusha sina barn och vad man ska ge dem eller inte ge dem. Jag tror faktiskt inte att min äldsta son som är fem har mina sim-gener. Men vår yngsta son som bara ett är ett år gammal sparkar redan bra med benen, så det är väldigt individuellt.

Vad tycker du om Sveriges ansökan till 2026?
– Det är ett väldigt bra och modigt val av SOK att söka OS och Paralympics. Min simkarriär höll på samtidigt som man pratade om att söka OS till Sverige 2000. Och Eriksdalsbadet som jag har tränat i under största delen av min tid och vardag, byggdes med tanke på att OS skulle arrangeras i Stockholm.

– I dag skulle man behöva satsa på att bygga ett nytt badhus i Stockholm. Eriksdalsbadet är så överbelagt, det finns inte tid till träning eller undervisning och lek. Efterfrågan är större än vad det finns tider. Men vi hade nog inte haft så fin simtradition och kultur som vi har i dag om inte det hade byggts då och man hade vågat satsa på OS.

Therese är, som många andra idrottare vi talat med om ansökan till 2026, inne på att det skulle vara bra för det svenska folket och en stor inspiration till att röra på sig mer.

– Jag tror att vinter-OS och Paralympics i Stockholm och Sverige skulle betyda otroligt mycket. Folkhälsan måste upp och alla måste vara medvetna om hur vi rör oss och jag tror att ett engagemang kan födas genom att arrangera ett OS tillsammans. Det är jätteviktigt att ha mål tillsammans som en uttalad punkt. Det spelar ingen roll om det handlar om sitt privata liv, sitt arbete eller ett gemensamt mål man har som nation.

– Samtidigt kommer våra barn, den generationen som är tio år och kanske får se ett vinter-OS och Paralympics på hemmaplan. De kommer bli inspirerade och fullt övertygade om att de också kan vara med på ett OS när de är 20-22. Sånt föder styrka hos människor och skapar den där kämpaglöden man vill se.

Under vinter-OS och Paralympics 2026 vill Therese självklart vara med och bidra, även om hon inte vet exakt hur redan i dag.

– Kan man få vara en av de tävlande?, säger hon och skrattar.

– Nejdå, men SOK har varit en jätteviktig del av min satsning och min karriär. Simningen har tidigare varit mer en amatörsport som nu har blivit större och mer professionell med bättre förutsättningar. Jag vet att SOK kommer att ha jättebra människor på plats och jag hoppas självklart att kunna hjälpa till på något vis men jag har ingen aning om hur. Vi får komma på något bra!

Vad har du själv för starka OS-minnen?
– I efterhand kommer jag bäst ihåg det sista 2016, då minnet är så lömskt. Men jag kommer också ihåg mitt första OS ’96 väldigt bra. På det sista var jag där som mamma och hade redan problem med min rygg och jag visste att detta är nog det sista jag gör vilket det också blev. Jag minns invigningen då jag fick vara fanbärare vilket var fantastiskt, ärofyllt och minnesvärt.

– Det som jag minns bäst och som jag tycker är bäst med OS var mitt första när man tar in allting och suger in atmosfären. OS är så mycket mer än bara en tävling för alla, OS är en sammankomst av nationaliteter, nationer, kulturer, upplevelser och man bor väldigt annorlunda än alla andra tävlingar och man äter tillsammans i en gigantisk matsal.

OS i Sydney var Therese bästa spel om man utgår från resultatet. Ett OS Therese Alshammar åkte hem ifrån med två silver- och en bronsmedalj.

Hon berättar om Sydney och avslöjar sedan att det här med just medaljer aldrig varit särskilt viktigt för henne. Lite komiskt för en framgångsrik simmare som har över 70 internationella mästerskapsmedaljer på sin meritlista.

– Sydney var ett av mina bättre OS rent resultatmässigt. Och det står också ut för att det var ett så himla glädjefyllt arrangemang. Det är mitt typexempel, så när man nu söker OS i Stockholm och om vi får det till Sverige ska vi göra liknande registreringsplåtar. För i Sydney har folk fortfarande dessa plåtar kvar på äldre bilar där det står ”Sydney 2000” och symbolen för OS. Människorna var generellt väldigt entusiastiska och de slog rekord i antalet volontärer, vilket utmärkte sig oerhört mycket.

– När det kommer till medaljer är jag skitdålig på att minnas dem och är faktiskt helt ointresserad av dem. Tider, statistik och resultat har aldrig  varit intressant för mig.

Varför har det varit så?
– Man får lov att vara extremt narcissistisk om man har vunnit flera gånger och vill fortsätta att bara vinna, och det är inte jag. Då fick jag försöka hitta någonting annat som är intressant i stället för att bara tänka på att hela tiden vara bäst, för det är inte min personlighet och det tilltalar inte mig. Om man då har vunnit EM eller VM någon gång, är det bra att hitta ett annat sätt för att finna motivationen så att den inte dör.

Har du kvar medaljerna?
– Jag tror att jag har dem kvar. Jag är inte så noga med dem, men jag har ett gäng i källaren hos mig och hemma hos mamma. Någon har sagt till mig att jag någon gång kommer att vilja ha dem, men jag tror faktiskt inte det, säger Therese och fortsätter:

– Jag vet att medaljerna betyder mycket för många, men inte för mig. Det jag kommer ihåg är mer händelser. Såsom mitt första världsrekord. Där kommer jag ihåg så mycket om loppet, att jag blev förvånad efteråt och hela situationen för att det var glädjande på ett speciellt sätt. Jag minns också vissa andra lopp och mer praktiska saker, mer än det beskrivande resultatet som kommer i medaljer.

Therese har i dag två söner. En på fem år och en som är 1,5. Att bli mamma har varit en omställning, så som det är att bli förälder, men också fantastiskt, berättar Therese.

– Det har varit jätteroligt och fantastiskt. Det går jag och tänker på nu när vår yngsta son snart är 1,5. Jag känner en liten ”tomhet” i att han inte är bebis längre. Jag tror att det är en jättestor räddning för kvinnor som slutar idrotta. Att man kan få en helt ny identitet som är jättestark genom att bli förälder.

– Det kan män också få såklart, men jag tror att mamman, i alla fall det första året är, otroligt viktig och har mycket mer fullt upp första året. Det gör att man får en identitet som gör en helt oumbärlig för en annan människa, vilket är tusen-miljoner gånger större än idrotten, men en väldigt fin sak att få uppleva.

Vi avslutar vårt samtal att med att gå tillbaka till 2026. Vi pratar om alla atleter som Therese är avundsjuk på, som kommer att få tävla i ett OS och Paralympics på hemmaplan. Men hon vill också komma med ett viktigt råd.

– Om man ska ge ett tips till alla svenskar som då kommer att tävla på hemmaplan, så ska de komma ihåg att att OS är stort i sig, för att det kommer så pass sällan, bara var fjärde år. Och kommer man då till ett OS eller Paralympics på hemmaplan, ska man komma ihåg att folk hejar för att de är så stolta över att man ens kommit till start. Att folk inte kräver att man ska vinna bara för att det är på hemmaplan utan att stödet finns där för att göra en modigare i sin insats och för att våga mer, avslutar Therese Alshammar.

SOK använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt av webbplatsen. Genom att fortsätta accepterar du att cookies används. Läs mer här.